Vissa kvalitéer av keramiska plattor kan betraktas som frostbeständiga. Det gäller tätsintrade plattor med mycket låg vattenabsorption, normalt under 0,5 viktsprocent. Mekanismen som kan utlösa en frostskada kan indelas i två steg.
I det första utsätts plattorna för viss vattenmättnad genom att vatten från omgivningen penetrerar ytan och de öppna porerna vattenfylls. Detta kan också ske genom ångdiffusion, till exempel i en fasadbeklädnad där ångtryck från väggens varma insida tillåts passera in i alltför porösa plattor och stoppas upp av en diffusionstät, glaserad yta. De öppna porerna i plattans gods kan därvid fyllas med vatten. Det andra steget i frostmekanismen är att vatten i porerna vid övergång från plus- till minusgrader fryser till is och ökar i volym vilket ger kraftiga spänningar som kan skada det keramiska godset. Det är inte möjligt att dela in alla förekommande typer av keramiska plattor i frostbeständiga och inte frostbeständiga.
Utöver mycket täta plattor, med vattenabsorption under 0,5%, kan många plattor med högre vattenabsorption klara frostpåverkan. Det gäller till exempel oglaserade plattor på fasader, där avsaknaden av diffusionstätt skikt gör att ångtryck inifrån kan passera fritt. Andra keramiska byggmaterial som tegel, har vattenabsorption 10 –15% men klarar som bekant frost i fasadbeklädnader. Det beror dels på att de är diffusionsöppna och saknar glasyrskikt samt dels på att porernas form och storlek kan vara annorlunda än för keramiska plattor. En plattas frostbeständighet beror alltså inte enbart på dess fysikaliska egenskaper utan också på i vilket sammanhang den förekommer. Plattor i mycket fuktig omgivning är naturligtvis mer utsatta än plattor i torra miljöer.
I två konstruktionstyper är kravet på frostbeständighet hos själva plattan, det vill säga normalt vattenabsorption under 0,5%, särskilt viktigt. Det gäller dels glaserade plattor på utvändiga fasader där diffusion stoppas upp av glasyrskiktet och dels plattor på horisontella ytor utomhus som ligger i bruk eller fästmassa på betong eller motsvarande. Här kan plattorna lätt bli maximalt vattenfyllda av regn samt smältande snö och is. Olika konstruktioner och plattor med speciella egenskaper kan innebära undantag från ovanstående. För keramiska golv- och väggkonstruktioner som kan utsättas för frost bör alltid plattillverkaren tillfrågas i det enskilda fallet.
Även om inte frostbeständighet är en egenskap som alltid kan förknippas med den enskilda plattan, finns en provningsmetod tillgänglig som ger god vägledning om plattans egenskaper. En keramisk golv- eller väggkonstruktions frostbeständighet avgörs inte enbart av plattornas vattenabsorption och porstruktur utan av hela konstruktionen med hänsyn till alla dess komponenter. Det kan vara intressant att notera att is liksom andra material krymper vid låga temperaturer.
Det betyder att det inte är sträng kyla i sig som är farlig utan snarare temperaturer kring noll grader och upprepade nollgraderspassager som ger de största påfrestningarna på materialet. Observera att olika tillverkare av keramiska plattor kan ha andra rekommendationer för sina produkter än vad som framgår av ovanstående. Skillnaderna kan bero på råvaror och tillverkningsmetoder som ger andra förutsättningar för frostbeständighet.
Den internationella provningsmetoden heter EN ISO 10545-12, Determination of frost resistance. Metoden går ut på att keramiska plattor fylls maximalt med vatten med hjälp av vakuum och utsätts därefter för nedfrysning och upptining i minst 100 cykler. Av provningsprotokollet ska vattenabsorption före och efter provningen samt beskrivning av eventuella skador på plattorna framgå.
Hämtat från byggkeramikhandboken på BKR.se –BKR är den självklara auktoriteten när det gäller användandet av keramiska material, såväl i våtrum som i torra utrymmen.